6. jag vill vara som färger på natten
det är så löjligt. egentligen.
jag dricker och sväljer av samma gamla luft som vilat i samma gamla stad sen år tillbaka. hundra år tillbaka. min själ har funnits i hundra år men min kropp är ung. jag kanske borde krascha in i cementväggarna som omringat mig sen barnsben. peka ut med armarna rakt ut i luften, låtsas att jag kan flyga. försvinna in i mitt eget universum, aldrig komma tillbaka. kanske fly. men jag håller så hårt i den hand som gjort mig illa, jag klamrar mig fast vid gamla fingrar och ärligt talat har jag nog inget val. när möjligheten kommer, då ska jag breda ut mina vingar och flyga som en svala. iväg, någonstans. där jag kan dricka av ny luft, svälja andra chanser utan att tugga. där mitt hjärta kan dunka febrilt av nya minnen, där inga ögon känner igen mig. där mina skor inte än gjort osynliga fotspår i cementmarken, i sanden och på gräsplättar. där min hundraåriga själ kan känna sig ny.
men innan den möjligheten kommer så vaggar jag fortfarande i samma gamla gung, i samma gamla stad. andas in samma gamla luft, som är präglad av smärta, och kanske en droppe av lycka. i form av alkohol.
det är så löjligt... egentligen.
